5 år av sorg och saknad

Idag är det 5 år sedan min älskade mamma lämnade jordelivet och blev en ängel. Jag har besökt minneslunden och tänt ett ljus. <3 På väg från minneslunden får jag besked att min mammas fina kusin dött igår. Troligen hjärtinfarkt, han hittades på sitt jobb :(

Varje gång en tår rullat nerför min kind idag har min underbara älskade unge avfyrat världens största leende mot mig! <3 Det är svårt att vara ledsen när hon är i närheten. Hon lyser upp mitt liv!

Jag har alltid trott att denna dag ska bli lättare att handskas med för varje år som går. Jag har bitvis haft rätt. Det har blivit lättare. Tills i år. Numera saknar jag inte bara en mamma, jag saknar också en mormor till min dotter.

Mamma, jag är övertygad om att du sitter däruppe och tittar ner på mig. Jag är säker på att du sett vilken underbar dotter jag fått! Nu börjar jag förstå vilken smärta och ångest du måste känt över att behöva lämna mig och pappa, men du yppade inte ett ord om det. STARKT! Jag älskar och saknar dig och har dig som största förebild för hur jag vill vara med/mot min dotter! Jag försöker se och lära i det förflutna :)

Grattis på födelsedagen älskade mamma!

Höst

Nu är det höst! Löven har blivit gula och röda och faller ner och bildar ett vackert täcke på marken. Det är kallare och jag har fått börja ta på mig halsduk. Hösten är vacker.

Vacker men alltid lite extra jobbig. Jobbig för att mamma skulle fyllt år och årsdagen av hennes död. I år är det 5 år sedan hon dog. 5 år. Det är ett halvt decennium. Och ändå känns det som igår....

Fantasier och minnen <3

En regnig och grå höstdag är det är idag. När jag vaknade i morse låg jag och tittade på min vackra dotter som sov bredvid mig. Hon är så fin. Jag har så svårt att förstå att jag, min kropp, har gett liv åt denna fantastiska varelse. Kärleken till henne är obeskrivlig. Jag tittar på henne och känner en obeskrivbar känsla. Funderar på om det är det som är moderskänslor.

Jag vill fråga mamma. Fråga mamma om hon kände samma sak när jag föddes. Om hon också kunde ligga i timmar och bara titta på mig och fascineras över det nya lilla livet som uppenbarligen skapats av en. Jag har så extremt svårt att förstå att hon kommit från mig. Hade mamma också svårt att förstå?

Det är så mycket jag vill fråga mamma. Och det är så mycket jag vill visa henne!

Igår kväll när jag hade svårt att somna låg jag och fantiserade om hur mamma skulle ha reagerat när jag berättade att hon skulle bli mormor. Och hur hennes röst skulle låtit i telefonen när jag ringde från BB och berättade att hon fått en flicka som barnbarn. Och hur hon skulle le med hela henne första gången hon skulle få hålla sitt barnbarn. Och hur hon skulle stå och beundra mig i brudklänningen med tårar i ögonen och säga att jag är så vacker. Sen fantiserade jag om mormor. Hur hennes reaktioner skulle varit. Hennes mjuka röst. Jag mindes en gång ca ett år efter att mamma dött när jag var hos mormor och morfar och låg med huvudet i mormors knä och grät för att jag saknade mamma och hon sa: "Du var alldeles för ung för att förlora mamma, men jag lovar att finnas här den dagen du gifter dig och får barn. Jag lovar." Det var ett löfte hon inte kunde hålla.

Det är grått och regnigt och mina tårar faller ikapp med regnet när jag tänker på fina minnen. Men det gör inget. Det är okej att gråta och ibland behöver jag få minnas. Minnas och kanske för en sekund låtsas att jag på riktigt pratar med mamma.

Jag är så fantastiskt otroligt lycklig! Jag har en underbar familj som jag älskar över allt annat. Jag har en fantastiskt dotter! Kärleken till henne bara växer för var dag som går!