Klinisk genetik på Karolinska i Solna

Jag vet inte ens vart jag ska börja, vet inte ens vad jag skrivit tidigare... Jag tar det från halvvägs så får vi se om ni hänger med för jag behöver få det ur mig.

Den där vedervärdiga sjukdomen CANCER. Den tog både mammas och mormors liv. Och farfars. Och morfar har haft/har den. Morfars är dock inte aggressiv.

Det är 5,5 år sedan mamma dog. Hennes cancer började på ena äggstocken. Äggstockscancer är ärftligt. Mormor har också haft en tumör på äggstocken tror jag. Inte så bra odds för mig...

I flera år nu har jag ju haft en otroligt strulig mage. Jag har gjort både gastroskopi och koloskopi. Inga fel har hittats men den underbara läkaren på Södertälje sjukhus ville ändå inte släppa mig. Hon ville i början på detta år göra en ny koloskopi. Den gjordes i april. Då hittade man två polyper. Dessa plockades bort och jag fick veta att de i princip aldrig är äkta. Och eftersom jag var så ung skulle jag inte oroa mig. Men ändå fanns där en gnagande känsla som sa att något är fel. Jag bara väntade på att hon skulle ringa och säga att jag har cancer.

Så ringde telefonen. Jag satt på pendeltåget på väg hem från ett mindre lyckat möte på jobbet. Polyperna hade varit äkta och kan då vara en början till tjocktarmscancer som jag förstod det. Hon ville att jag skulle göra en ny koloskopi på ett annat sjukhus med bättre instrument. Och så ville hon få skicka en remiss till Klinisk Genetik på Karolinska i Solna om att göra en genkartläggning med tanke på min släkthistoria. Detta för att se vilka anlag jag bär på. Om jag bär på anlag för någon cancer kan man se vad man kan göra för att förebygga.

Idag ringde telefonen. Nu har jag fått en tid. Min genuppsättning ska kartläggas och jag ska få svart på vitt om jag bär på canceranlag. Det är fruktansvärt skrämmande samtidigt som det ger mig en möjlighet att ta fighten innan det är för sent.

Just nu snurrar det så fantastiskt mycket tankar i huvudet så det är helt galet. Jag har den där obehagliga känslan i magen igen. Jag vet att man inte ska ta ut saker i förskott. Det gör jag inte. Men på något vis så bara känns det som att jag vet att jag bär på taskiga anlag. Lite som när jag var gravid med Alva. Jag hade inte behövt nåt test. Jag bara visste att jag var gravid. Just nu tackar jag gud att vi har så fantastiska resurser i Sverige! Att jag är född och får leva här och få chansen.

Men jag är livrädd.